Om jag skulle ge upp varje gång det kändes motigt att springa, så hade jag aldrig varit där jag är idag. Jag hade nog förmodligen inte sprungit alls, hade nog tröstätit allt jag kommit över och haft konstant ångest. Det är tungt vissa dagar, det är motigt ibland, men jag har aldrig någonsin ångrat att jag tog mig ut. Ursäkterna för att slippa springa finns i princip inte nu efter 815 dagar med löpning varje dag. Eller ursäkterna kanske finns, men jag lyssnar inte på dem.
Ge upp finns inte. Inte förut, inte nu och inte sen.
När jag springer så kan det vissa dagar också kännas tungt och jobbigt, men det blir aldrig bättre av att fortsätta älta i mitt huvud hur tungt det är. Det blir snarare bara sämre då. Positiva tankar är vad jag behöver. Jag är stark. Jag är bra. Jag klarar av det här.
Kärlek.