Den 30 juni fick jag ett infall och köpte en startplats till Ultravasan 90. Någon dag innan hade jag kollat med Elin om hon visste någon mer som skulle springa, eller om hon ville ha sällskap. Jag kollade lite om vi kunde låna Hasses stuga utanför Mora, och det gick självklart bra. Jag sa till Rasmus att jag funderade på att anmäla mig, och att 45 km känns ju lite kort, eftersom jag aldrig tyckt att marathondistansen känts speciellt lång. I så fall skulle jag anmäla mig till 90. Rasmus kontrade med “Ska du springa, så ska jag också!”. Sedan dröjde det inte många minuter innan jag var anmäld, och någon dag senare hade även Rasmus en startplats. Lars kunde ju inte vara sämre, så då fixade han också en anmälan. Vad har jag gjort? Hur långt är 90 km? Är jag helt jävla dum i huvet?
Eftersom jag sprungit minst tre kilometer varje dag sedan tolfte maj, så insåg jag att loppet skulle bli på min runstreak dag 101. För varje dag som jag räknade upp, så kom jag bara närmare och närmare dag 101, och jag har sprungit betydligt mycket mer än tre kilometer per dag – snarare åtta. Under juli månad fick jag ihop över 330 kilometer.
Jag, Elin och Rasmus åkte upp till Mora förra tisdagen, för att hinna landa lite innan lördagen. Det blev ett kontinuerligt tittande på väderprognoserna inför lördagen. De gick från pissregn till solsken och allt där emellan. På fredagen gick vi upp vid fyra för att bli trötta på kvällen och framåt lunch åkte vi in till Mora och hämtade ut våra nummerlappar. sedan tog vi bilen till Rättvik och plockade upp Lars vid tåget. Lars hade med sig två par Asics Noosa Fast 2 som jag hade beställt, men som inte hann komma innan vi åkte. Ultravasan i nya skor? Japp.
Jag packade iordning vad jag trodde mig vilja ha i min dropbag i Evertsberg, och grejer att ha vid målgång. Jag packade grejerna i blixtlåspåsar, vilket gjorde att de både tog mindre plats och var skyddade mot väta. I dropbagen packade jag mina Noosa modell större, ombyte (trosor, strumpor, sport-bh, linne, tights), en liten handduk, intimservetter, en liten fanta, tandborste m tandkräm, grillchips, bricanyl, powerbank och laddsladdar till mobil och klocka. Eftersom jag bara provat min vätskeväst i ett par veckor, så tog jag med dubbel uppsättning med linne/sport-bh om jag skulle då skav. I väskan som åkte med från Sälen till Mora hade jag med handduk, duschgrejer, Asics Kayano, trosor, strumpor, bh, byxor och tröja, och en pers-öl.
Eftersom jag inte klarar av att åka buss pga panikångest, så fick vi åka med Roger från Mora till starten i Berga By på natten till lördagen. Alarmet hade väckt oss redan vid midnatt, och jag som sovit sedan 18.30 kände mig trots allt rättså pigg. Jag tog en dusch och gjorde mig iordning, packade det sista. I västen hade jag med mig en flaska vatten (bra att ha när det blev lång tid mellan kontrollerna), mobilen, sportslick, värktabletter, antibajstabletter, näsdukar, lypsyl, nötcreme, salt och en engångsregnponcho.
Någon frukost kunde jag inte få i mig, och energiintaget under fredagen hade också varit minimalt på grund av noll aptit, och en mage som krånglat ett par dagar.Vi kom fram till startområdet strax efter klockan tre, och ganska snart träffade vi på andra löpare som vi kände igen från Facebook, Twitter och Instagram, eller träffat på andra lopp. Det var skönt att kunna sitta och ta det lugnt i ett uppvärmt tält innan start. Strax före halv fem lämnade jag in mina väskor för transport till Evertsberg respektive Mora.
Jag och Elin hade bestämt att vi skulle genomföra loppet ihop, och strax före fem så gick vi in i startfållan tillsammans med drygt 1000 andra förväntansfulla löpare. Hur hamnade jag här? Nu är det bara att åka. Vasaloppsmusiken spelades, speakern önskade oss lycka till, det spreds rök över oss när startskotten gick och vi började långsamt förflytta oss framåt. Vi tog det väldigt lugnt från start. Gå i uppförsbackarna, det är okej tydligen när man ska ta sig en väldigt lång distans. Sparar på krafterna.
Första biten var väldigt blöt, eftersom det regnade bra mycket. Jag började känna mig kall, och var nöjd att jag hade en regnponcho att ta på mig, som i alla fall värmde lite grann. Men allt blev blött ändå. Sträckan fram till Smågan tror jag var rätt lättsprungen, med mest grusväg, även om det bitvis var lite för stora stenar på den vägen. I Smågan tog vi en kisspaus, drack lite vatten och Elin uppmanade mig att äta två GT-tabletter. Jag hade med en tunnbrödsrulle med jalapenoost i västen, och den fick bli min frukost nånstans innan Mångsbodarna.
Mellan Smågan och Mångsbodarna var det rätt trevliga stigar att jogga på, och det kändes skönt att få trippa lite efter den där grusvägen. Ska det vara så här lätta stigar, så känns det ju okej.
Det dröjde inte länge innan både jag och Elin fick ont i magen, så då blev det lite mer promenerande än det var tänkt för att hålla dem under kontroll fram till Mångsbodarna.
I Mångsbodarna stod Anna-Maria och tog emot oss med hejarop. Jag åt ett par vasaloppsbullar och drack blåbärssoppa. Jag passade även på att få min flaska påfylld. Elin såg till att vi fick med oss fler GT-tabletter. Speakern ropade ut att nu hade snart alla ultravasadeltagare passerat och de skulle förbereda sig för att ta emot stafettlöparna. Även här tog vi en kisspaus. Jag övervägde även att ta av ponchon, eftersom det blivit lite varmare, men mitt linne och västen var dyblöta, så ponchon fick förbli på. Den höll ju trots allt värmen rätt bra, till skillnad mot vad ett genomblött linne gör.
Stigarna mellan Mångsbodarna och Risberg var otroligt vackra, men hemska. Stenigt, lerigt och backigt. Här gick vi mest, och det kändes som att vi aldrig skulle ta oss fram. I Risberg stod Rebecka o hennes tvillingsyster och hejade på oss. Jag åt återigen ett par vasaloppsbullar, drack blåbärssoppa och tog en kisspaus. När vi begav oss iväg mot Evertsberg, så mötte vi stafettlöpare som värmde upp. De flesta hejade på oss, och vi önskade dem lycka till när de väl skulle ta sig iväg.
Sträckan mellan Risberg och Evertsberg var hyfsat lättsprungen. Det var bitvis mjukt och lerigt, en del spånglöpning, och varje gång vi kom till en spång så hoppades vi på att hinna över innan det kom en stressad stafettlöpare bakom. Vi hann! Vi hejade på alla stafettlöpare som sprang förbi oss när vi var på väg mot marathonpassering och på väg mot ultra! Benen kändes lätta, oförskämt lätta. Elin filmade när jag sprang igenom Asics station vid maradistansen. Så. Sjukt. Lätta. Fötter. Här kände jag också att solen började värma lite, så då åkte regnponchon av efter drygt 6-7 timmar.
När vi närmade oss Evertsberg så kom stafettlöparna allt tätare. Före Evertsberg hejade de knappt tillbaka eller ens sa tack när vi tjoade. Och någon svarade med att otrevligt fråga hur långt fram nästa löpare var. Visst att de springer snabbt och det må vara jobbigt, men det är dock ändå inte skäl att bete sig som en rövhatt i spåret.
Väl framme i Evertsberg så var det en mer avslappnad stämning. Vi mötte några slitna löpare som också sprang 90 km, och mötte en bekant som snart skulle starta sin del av stafetten. Jag och Elin hade tänkt att ta ett lite längre stopp i Evertsberg för att hinna äta ordentligt och byta om, men istället blev det bara stressigt, då vi var sena dit. Jag fick i alla fall i mig en vasaloppsbulle och blåbärssoppa, och skyndade mig att byta om. Det fanns inga regelrätta omklädningsrum, men jag smet in i ett förråd bredvid väskinlämningen för att byta om. Alla kläder av, nya och framför allt torra kläder på. Jag skulle nog gjort som någon tipsat om tidigare – skriv en lapp så du vet vad du ska göra. Jag fick i alla fall på mig det jag skulle, gjorde en halv tandborstning, bytte ut chipspåsen i västen mot en ny, övervägde om jag skulle ta med powerbank eller inte, tog en kisspaus (igen) och sedan bar det iväg – nedför och på asfalt!
Det kom fler och fler stafettlöpare nu, och de hejade på oss och påtalade hur imponerade de var av oss. Jag frågade Elin om hon trodde vi var sist nu. Hon svarade att vi nog inte är sist, för då borde det ha kommit följecyklister. Det dröjde någon minut, sedan kom de. Jag frågade om de trodde vi skulle klara oss till Oxberg i tid. Vi fick veta att den som var bakom oss hade kommit två minuter efter reptiden till Evertsberg och att vi var i alla fall 20 minuter före. Jag kände mig pigg i benen och rullade på i nedförsbackarna, och fick extra energi av att ha folk runt omkring oss. Vi hade ändå sprungit ensamma i princip nästan hela vägen sedan start. Jag behöver springa lite och Elin behövde ta det lugnare, och det kändes oklart om vi skulle klara reptiderna. Jag valde då att springa på lite till Oxberg, och funderade på om jag skulle vänta in Elin där, eller fortsätta. Jag ville verkligen inte komma hem utan medalj.
I Oxberg sprang jag med lätta fötter in över gräset och tog ett par muggar blåbärssoppa och några bullar. Vid ett tillfälle så tryckte jag fram foten i skon så det kändes som om ena nageln hade lossnat helt framför tån – jag sa detta till sjukvårdspersonalen som fanns i Oxberg som sa att hon kunde kolla på det, men jag sa att det får vara, jag vill inte se nu i alla fall. Sedan tog jag en kisspaus igen. Jag pratade med några andra 90-löpare här som hade problem med sina knän och hade promenerat bra länge. Jag sa till dem att det är 28 km kvar, på fem timmar. Det borde vi klara. Jag kunde ju liksom fortfarande jogga lätt. Jag gick lite med dem ett tag, eller ganska lång tid blev det nog i backarna på väg mot Hökberg.
När jag närmade mig Hökberg började jag känna av mina hälar när jag gick. Det funkade att jogga, men jag borde ju inte orka jogga mer nu. Jag hade ju varit ute i över tio timmar, och jag borde ju inte orka. Sista meterna upp till Hökbergskontrollen började det strama i utsidan/baksidan av benet. Jag bad om att få lite massage efter att jag fått i mig en bulle och blåbärssoppa. Smärtan i baksidan släppte, men jag hade så fruktansvärt ont bakpå hälarna. De smörjde på liniment, och jag haltade gråtande iväg. En funktionär frågade oroat om jag klarade mig medan jag snyftandé tog mig in på toaletten och kissade. När jag kom ut så hörde jag att speakern ropade att Elin som sista löpare var på väg in i Hökberg.
Nitton kilometer kvar. Jag joggade och grät, grät och grät. Jag kollade på klockan och såg att det gick i under sex minuter per kilometer. Räknade snabbt i huvet att håller jag det här tempot så är jag i mål om två timmar. Två timmar?! Jag orkar inte jogga i två timmar till när jag redan varit ute hela dagen. Jag försökte gå lite igen. Det gick bara inte. Jag bet ihop, snart vätskekontroll. Vid nästa kontroll stod DHL med sitt fenomenala peppande. Jag bara grät. “Ge henne resorb! Ge henne godis! Du fixar det här! Ta den här! Kom igen! Du är bäst!”.
Joggade därifrån, orkade några hundra meter. Ringde till Rasmus och bara grät. Jag har så jävla ont. Jag orkar inte mer, det gör så ont. Han visste inte vad han skulle säga eller göra, mer än att säga hur bra jag är, att jag klarar det. Han lämnade över luren till Lars som sa spring 50 meter och stå sedan still och ta 50 meter till. Du fixar det. Kontrollerna kommer oftare nu. Ge inte upp, låt de plocka av dig av banan, men bryt inte. DNF är inget alternativ.
Efter en stund kom en annan löpare ifatt mig som jag sprang om tidigare. Han gick och joggade med mig resten av biten till Eldris. Jag sa inte mycket, bara bet ihop. Ett steg i taget. Kom även ifatt en annan löpare som jag pratade med tidigare, och bara hon frågade hur det var med mig så började jag grina igen. Så. Jävla. Ont.
Men vi hann till Eldris innan reptiden, och jag hann akut springa på toaletten där för att bajsa. När jag kom ut, och stod och pratade med sjukvårdarna, så kom även Elin innan reptiden. Bästa kramen på hela loppet. Nu skulle vi bara ta oss de nio kilometerna som var kvar till Mora. Ingen stress, målet skulle vara öppet tills vi var framme. I hastigheten 4,9 km/h gick vi mellan Eldris och Mora, i sällskap av följecyklister och fyrhjulingarna som samlade in alla skyltar efter oss. Jag gick på framfötterna, med böjda knän, så efter ett tag började det ju kännas lite i knäna också, men inget jämfört med smärtan i hälarna. Min klocka dog efter 14h och 15min och jag hade inte orkat ta med powerbanken från Evertsberg. Shit happens!
När det var tre kilometer kvar blev det en kisspaus i skogen. Jag kom både ner på huk och upp igen utan hjälp. När vi gick sista kilometern in mot mål genom campingen så hejade folk och applåderade åt oss. Det var många som kommit i mål flera timmar före oss. Helt galet vilket pepp.
Vi hörde speakern som ropade ut våra namn och hur mycket vi kämpat under dagen och att vi skulle tas emot som vinnare och hjältar. I sista rondellen innan mål stod segrarna för dam resp herrklassen och skulle leda oss in mot mål. Läkaren i Eldris hade avrått mig från att springa, trots att jag sa att hälen känns bättre när jag springer än går, så vi gick med vinnarna mot mål. Vi beslutade trots allt att ta de sista löpstegen längs upploppet och över mållinjen. Hand i hand.
Väl över mållinjen blev vi mottagna med blommor, paket, varsin dalahäst och Asics belönade vår insats med varsitt par nya löparskor. Ett gäng med fotografer, en videokamera och en mikrofon upptryckt i nyllet. Jag vet inte om vi har beredda på den här uppståndelsen, men det var ju roligt att komma sist.
Medaljer och finishertröjor fick vi också, och en funktionär skjutsade oss till bilen så vi kunde åka hem. Så snällt! Bra arrangerat. Nu ska jag bara fundera på om det var roligt och om jag vill göra om det.
Puss.