Det var den 3 juni 2009. Min första löprunda. Löpning.
Steg 1: Springa utan att sluta.
Jag bodde i Norrköping då, och tog mig ut på min vanliga promenadväg runt strömmen, men den här gången med målet att springa – utan att sluta. Och jag klarade det! Jag var så himla nöjd.
När jag tränade inför mitt första marathon jobbade jag mycket med de mentala tankarna. Mantran som “Jag går inte i löparskor” eller som när jag snubblade och skrapade upp båda knäna “Jag kryper inte i löparskor”. Att klara av att springa en viss tid eller viss sträcka utan att gå, är så mentalt stärkande i början på löparkarriären.
“Du får springa hur långsamt som helst, men du får inte gå.”. Ni som springer, ni vet. Ni som inte springer kommer inte förstå grejen förrän ni börjar. Hur mycket hjärnan än skriker att jag ska ge upp, så stärks jag när jag står emot och gör det jag behöver.
På min Löpning från noll-kurs har jag satt ihop ett gå/springa-program och det är samma sak där. Det får gå hur långsamt som helst på springdelen, men det är inte tillåtet att gå förrän det är dags att gå.
Det som kan vara jobbigt i början är det där med backar, speciellt om man använt all kraft och ork att ta sig upp, så när man väl är uppe vill kroppen bara gå. Sänk tempot redan innan, så att du har ork kvar när du är uppe, eller jogga på stället när du är uppe för att få ner pulsen igen och sedan är det bara att fortsätta. Dubbel utandning också för att få ner puls – andas ut, andas ut, och andas in!
Min första mil ska jag berätta om i nästa inlägg. Och om hur det blev som det blev kan du läsa här.
Hur kändes din första löprunda?
[…] inte var optimal fram till att jag gav mig ut på min femte runda någonsin, 20 dagar efter min första runda, och sprang den första milen. Precis som den här sommaren, var det då gassande sol och över 30 […]